Varroa

Varroakvalstrets biologi

Varroakvalstret är ett spindeldjur och har därför 4 par ben. Det har samma rödbruna färg som bilusen (Braula coeca), med vilken det kan förväxlas. Bilusen har emellertid i sin egenskap av insekt (Tvåvingar, Diptera) endast 3 par ben. Kvalstret är ca 1,7 mm brett och 1,3 mm långt. Bilusen har ungefär samma storlek men är mera långsmal. Med sina stickande och sugande mundelar genomborrar kvalstret värd­djurets mjukare kitinpartier för att suga den hemolymfa (“blod”), som det livnär sig av.
Det är endast honor av kvalstret som påträffas på de vuxna bina. De transporteras med ambina till yngelcellerna och flyttar vid larvernas matning över till dem. För att producera avkomma måste kvalstret ha tillgång till biyngel. Honan föredrar drönaryngel framför arbetaryngel och söker sig till en larv som snart skall täckas av bina. Äggläggningen börjar omkring 2 dygn efter att cellen täckts. Sedan lägger honan ägg med c:a 30-36 timmars intervall. Det första ägget utvecklas normalt till en hanne och de därpå följande till honor. Varroaynglets utvecklingstid är omkring 6 dygn varför biynglets täckningstid är en begränsande faktor för varroapopulationens tillväxt. Kvalsterlarverna (nymferna) livnär sig genom att suga hemolymfa ur biynglet, som därigenom skadas. När flera kvalsterhonor går ner i samma cell blir skadorna ofta så allvarliga, att individer med förkrympta vingar eller andra missbildningar uppstår. De färdiga kvalsterhannarna har förkrympta mundelar och dör därför snart men parar sig dessförinnan med de honor, som utvecklats i samma cell. Honorna följer med värdbiet, då det lämnar sin cell och förflyttar sig sedan aktivt till andra bin. De lever under sommaren cirka 2 månader och under vintern 7 månader.

Varroans förökning inom bisamhället

Parasiternas förökning i samhället kan gå så snabbt att deras antal 10-faldigas på ett år. Först under det tredje eller fjärde året efter det att den första varroahonan fått fotfäste har de blivit så många (10 000 eller flera) att samhället skadas allvarligt och visar tydliga tecken på svaghet. Om ingenting görs, dör samhället efter ytterligare något år.

Varroans spridning mellan bisamhällen

Röveri och parasitangripna felflygande bin och drönare sprider varroakvalstret till ännu inte attackerade samhällen. Den naturliga utbredningshastigheten på detta sätt och genom svärmning uppskattas till ca 5 km per år. Genom mänskliga åtgärder, såsom vandringsbiskötsel, handel med drottningar och långväga transporter av bin har parasiten fått en global utbredning, som kan betecknas som explosionsartad. För att risken för varroaparasitens vidare utbredning i Sverige skall minskas finns restriktioner för import av bin.

Varroaangreppets symptom på bina

Som nämnts ovan kommer symtomen oftast först 3-4 år efter primärangreppet. Ju större antal kvalster som deltog i primärangreppet och ju sämre kondition samhället då hade desto tidigare visar sig symtomen. Missbildade och flygoförmögna bin visar sig på flustret, där man också kan finna puppor, som dött till följd av varroanymfernas utsugning och sedan släpats ut av bina. Genombitna cellock och ett oregelbundet yngelläge med många tomma celler är andra tecken på vad som skett. Kvalster på de vuxna bina är svåra att upptäcka. Om parasiternas antal är mycket stort, kan man händelsevis få se någon av dem på ett ambi.

Källa: Ales Gregorc , Azra Pogacnik
Veterinary Faculty of the University of Ljubljana, Gerbiceva 60, 1000 Ljubljana, Slovenia
Ivor D. Bowen
Cardiff School of Biosciences, Preclinical Building, Cardiff University, PO Box 911,
Cardiff, CF10 3US, UK
Apidologie 35 (2004) 453-460 DOI: 10.1051/apido:2004037

Varroabekämpning och binas livslängd

Vid valet av en bekämpningsmetod och ett bekämpningsmedel måste man ta hänsyn till många olika faktorer. En av dessa faktorer är påverkan på livslängden. Livslängden är mycket viktig när det gäller vintergenerationen av bin som skall överleva hela vintern.

Källa: VUV Dol, 2008

Slutsats

Lägger man ihop att syror dödar bilarver och förkortar binas livslängd (sublimering undantaget) kan man faktiskt dra den logiska slutsatsen att varroabekämpning med syror kan knappast betraktas som ekologisk. Förkortad livslängd äventyrar övervintringen. Bin försvagade av varroa är mer mottagliga för sekundära sjukdommar. Bin försvagade av varroa OCH syrebehandlingen är ännu mer mottagliga för sekundära sjukdommar.
Och inte att förglömma – tillverkningen av myrsyra och oxalsyra är det mest oekologiska man kan tänka sig. Helhetsperspektiv är viktig den med!

Thymol

Syftet med hemsidan är att sprida kunskap. Här kan du lära dig mer om Thymol.
…..
Naturligt thymol utvinns ur tymian eller eventuellt ur andra aromatiska växter. Från början av 1900-talet tillverkas thymol syntetisk. Prisskillnad mellan naturlig och syntetisk thymol är 30 – 200 gånger beroende på renhetsgraden.
Giftighet

Thymol i kristalliskt tillstånd är giftig för ryggradsdjur vid förtäring, inandning och som kontaktgift. Thymol är irriterande på slemhinnor. Det viktigaste vid hanteringen av thymol är att skydda ögonen, för att de kan skadas allvarligt. Ur ekologisk synpunkt är thymol giftig för fiskar och olika vattenorganismer. Vid användningen av olika bekämpningsmedel skall man tänka på två saker. Dels medlet LD50 (giftighet), dels hur pass mycket av medlet man måste hantera för att behandla en kupa. Thymol har drygt dubbelt så hög LD 50 (980 mg/kg) som amitraz (400 mg/kg). För att behandla en kupa med amitraz behövs det bara 6 milligram (6 tusendelar av ett gram). Det går däremot åt 30 g thymol. D.v.s. 5000 gånger mer! Eftersom man måste hantera relativt stora mängder av thymol vid varroabekämpningen fastnar lukten i kläderna som man bär med sig hem.
Binas tålighet mot preparatet
Vid försök med burade bin i dåligt ventilerade utrymmen dog nästa alla bin direkt. I kupans dåligt ventilerade delar i närheten av preparatet kan både bin och yngel dö. Eftersom bin tål thymol ganska dåligt vädrar de kupan mycket intensivt. Doften från flustret som sprider sig i bigården framkallar ofta röveri (under 2-åriga fältförsök drabbades upp till 13 % av samhällena).
Residuer
Gränsen där man kan känna lukten respektive smaken av thymol i honungen ligger på 800 mikrogram per kilo honung. Vid försök med olika thymolpreparat fick man i honungen residuer mellan 200 till 2300 mikrogram. Den senare siffran ger totalt otjänlig honung. Thymol avsätter sig även i vaxet.
Bekämpning – verkningsgrad

Det finns många olika preparat som innehåller thymol. Se följande tabell från tvååriga fältförsök.

Preparat mängd % utrövade samhällen verkningsgrad i %
Avdunstnings platta – 20 dagar 14 g 12 89,0
(63,6 – 94,8)
ApiLifeVar – 20 dagar
2 tabletter med 10 dagars intervall
21 g 13 83,9 (47,7 – 92,8)
ApiLifeVar – 30 dagar
3 tabletter med 10 dagars intervall
31,5 g 7,7 80,4 (11,1 – 100)
Apiguard  – 20 dagar
2 bägare med 10 dagars intervall
25 g 0 88,1 (85,7 – 89,7)
Thymolram med kristaller
30 dagar
30 g 0 62,8 (7,8 – 100)
 För jämförelse:
Gabon PA 92
2 remsor
20 dagar 0,002 g 0 95,0 (63,2 – 100)
30 dagar 90,8 (73,7 – 99,6)

Summering

EU’s regler tillåter visserligen användandet av thymolpreparat i s.k. ekologisk biodling, men thymol är inte problemfritt. Argument att thymol kan finnas naturligt i honungen berättigar inte i sig användningen av thymol. Det problematiska med thymol är dels medlets giftighet för bin (medlet är som multipel av LD 50 och mängden är det mest giftiga), dels problemet med mycket höga doser och risken för höga residuerhalter, dels problem med röveri och dels risker med mycket låg verkningsgrad.

http://www.pubmedcentral.nih.gov/articlerender.fcgi?artid=2447852

Florsocker – en varroabekämpning för biodlare som inte kan räkna

Oavsett vilka medel/metoder man än använder för att bekämpa varroa är den viktigaste termen man skall tänka på – verkningsgraden. D.v.s. hur pass effektiv medlen/metoderna är. Hur pass många kvalster man dödar.

Apistans verkningsgrad ligger mellan 98 – 99 %. Som betyder att har man 1000 kvalster i kupan blir det (förhoppningsvis) efter bekämpningen bara 1 % kvar. 99 % är döda. 1 % från 1000 är 10.

Florsocker har enligt olika undersökningar verkningsgrad på mellan 40 – 60 %. Varför den stora spridningen? Jo, det beror på HUR man behandlar. Om man bara strör florsocker mellan kakgator eller om man tar upp ram för ram – och då gäller det samtliga ramar – och bepudrar bägge sidor av varenda ram där det sitter några bin på. Sedan kan tiden när man behandlar spela in. Gör man det mitt på blanka soliga eftermiddagen då halva bistyrkan är ute på jobbet kommer inte alla bin bli lika behandlade. Med låg verkningsgrad som resultat. Annat blir det på kvällen när alla bin är ”hemma”.

Och om vi antar att florsocker har 60 % verkningsgrad så blir det 400 kvalster kvar i kupan efter den första behandlingen. Efter den andra behandlingen blir det 160 kvalster kvar. Efter den tredje behandlingen bli det 64 kvalster kvar och efter den fjärde behandlingen blir det 25 kvalster kvar. Efter fem behandlingar blir det 10 kvalster kvar. Det är enkel matematik.

Alltså – för att komma på samma låga nivå av kvarvarande kvalster i kupan som man får efter en enda Apistanbehandling måste man bekämpa fem gånger. Som innebär att lyfta åt sidan samtliga skattlådor och yngellådor med undantag av den nedersta lådan och kämpa sig uppåt genom lådorna och stapla på. FEM GÅNGER!!! Tänk på de stackare som har 10 – 20 kupor (eller fler). Jag får nästan ryggskott bara av att tänka på det. Och vilket slöseri med tid!

Jag har svårt att tro att de som använder florsocker verkligen bekämpar fem gånger under en säsong. De har invaggats i en falsk förhoppning att florsocker får varroa att släppa taget och ramla ner UTAN att någon har berättat för dem någonting om verkningsgraden och UTAN att ha berättat för dem hur behandlingen med florsocker skall gå till för att vara effektiv! Följden av det är att antal kvalster i kupan ökar år från år. Konsekvens av det är väl känt – samhället dör.
Olda Vancata 2009

Finns det hopp mot varroa?

Ingvar Petterson har översatt en rysk artikel som handlar om binas förutsättningar för att utveckla motståndskraft mot sjukdomar och parasiter. Du finner artikeln som ett pdf-dokument här.


Några funderingar kring varroakvalstret

Under 1900-talet var den amerikanska yngelrötan eller Klibbröta som den beskrevs i Lantmannens uppslagsbok 1923 den allra största farsoten för våra bin vilket också ledde till att den redan 1946 skrevs in i Bipestförordningen. Tack vare modernare odlingsmetoder, ökad insikt bland biodlarna och en organiserad bitillsynsverksamhet har sjukdomen i Sverige minskat under slutet av 1900-talet. I många andra länder är den amerikanska yngelrötan fortfarande ett stort problem.

År 1904 rapporterade en forskare (Oudemans) att han på Java funnit ett kvalster som registrerades som Varroa Jacobsoni Oudemans på honungsbiets närmaste släkting Apis cerana och 1951 upptäcktes samma kvalster i Singapore. 1960-63 upptäckte man i Kina/Hongkong att kvalstret även fanns på det Europeiska honungsbiet Apis mellifera Linnaeus.

Från Ryskt forskarhåll meddelades 1964 att varroakvalstret upptäckts på det mellanryska skogsbiet, som är en gren av det europeiska mörka biet Apis m. mellifera och som införts till de asiatiska delarna av Ryssland redan i mitten av 1850-talet. Man anser att såväl binas virussjukdomar som bakteriella bisjukdomar fick en allmän spridning i området vid hybridiseringen av bina när man på 1930-talet började massimportera och testa olika birasers produktionsegenskaper under de extrema klimatförhållandena som råder.

Att kvalstret hade gått över till honungsbiet var en upptäckt som säkert sände kalla kårar efter forskarnas ryggar och att den internationella bivärlden nu skulle ställas inför en helt förändrad situation.

Varroakvalstrets snabba spridning genom Europa kan följas med officiell statistik ( Accorti et al. 1983): Sovjetunionen 1964, Bulgarien 1967, Västtyskland 1971, Rumänien och Polen 1975, Jugoslavien 1977, Turkiet, Grekland, Tjeckslovakien, Ungern och Italien 1978, Finland 1980, Frankrike 1981.

1987 upptäcktes varroakvalstret i Florida, USA och faktiskt samma år som på Gotland. År 2000 gjordes upptäckten att det kvalster som spreds i Europa och Amerika inte var Varroa jacobsoni utan en underart och som då fick det vetenskapliga namnet Varroa destructor Anderson and Truman et al. 2000. Varroa destructor finns både på Apis cerana och Apis mellifera men Varroa jacobsoni finns bara på Apis cerana. I Skåne upptäcktes kvalstret i Malmöhus län år 1991 och det första fallet i Stockholmsområdet år 2000.

Det första fyndet i Värmdö kommun rapporterades första gången 2005 och vi måste ha klart för oss att alla bisamhällen nu måste räknas som smittade av varroakvalstret utan undantag. Upptäckten av det nya kvalstret väckte många frågor och bland flera forskare ställdes hypotesen att Varroa Jacobsoni hade muterat p.g.a. mänsklig miljöpåverkan. Ett är dock säkert och det är att den snabba spridningen av varroakvalstret inte har kunnat ske utan människans aktiva medverkan.

Vi ska vara medvetna om att alla bisamhällen har varroakvalstret även om inte biodlaren har upptäckt några kvalster på sina bin. Runt om i världen pågår intensiv forskning för att få fram så säkra bekämpningsmedel/metoder som möjligt mot kvalstret med så små negativa följder för bina som möjligt. Tyvärr har kvalstret förmågan att utveckla resistens mot kemiska medel. Stora ansträngningar görs därför för att genom avel få fram bin som själva kan rensa ut kvalstren ur kupan.

För närvarande har vi inga undermedel som hjälper utan vi är tvungna att aktivt bekämpa i kuporna med de godkända medel som Jordbruksverket beslutat.
Ingvar Pettersson