Hans Samland från Huddinge Biodlare besökte oss på vår kickoff och berättade om sitt möte med broder Adam som skapade Buckfastbiet.

De närvarande fick höra många underhållande anekdoter från mötet med broder Adam men också lära sig om avelsmetoder som man enkelt kan ta till sig även om man är en småskalig biodlare.

Många moment inom biodlingen diskuterades och Hans Samlands stora erfarenhet, vilken han generöst delade med sig av, gjorde att många fick nya tips och idéer om både utrustning och metoder att ta med sig hem.

Vi sänder ett stort tack till Hans för ett mycket uppskattat föredrag. Vår ordförande Göran Frick passade på att överlämna en liten gåva.

Lars Nordgren

Svante Bellander som så hastigt avled under julhelgen 2008 var född 1939 . Svante var en hängiven och sann naturälskare, lärare, biodlare, fågelskådare, fiolspelare och segelbåtsentusiast. Med sitt varma och utåtriktade sätt fick han många vänner och bekanta som han i alla lägen ställde upp för. Sitt första bisamhälle fick han redan som 14 åring då han också blev inskriven som medlem i Wermdö Skeppslags Biodlareförening och SBR år 1953 och blev då också SBRs yngste medlem. Svante var under en följd av år aktiv som sekreterare och kassör inom vår förening och försåg många nya medlemmar med bin och goda råd. Han hade sin bigård på Norra Lagnö men under sina många båtutflykter i skärgården fick han ett stort kontaktnät som lätt kunde övertygas att ställa upp som faddrar för några bisamhällen. Otaliga skolelever kan nu som vuxna känna stor tacksamhet över Svantes botaniska lektioner och vi är många som kommer att minnas utflykterna till undangömda öar med orkidéer och flora som han med stor kunskap kunde artbestämma.

Låt fåglarnas sång och binas surr i daggvåt sommaräng Dig ro få ge I evighetens blomstersäng.

Vännen Ingvar

Jag har sett att den honung jag förvarar något år i plastburkar mörknar något och blir lösare än den som förvarats lika länge i glasburkar. Förklaringen kan vara att plasten släpper igenom vattenånga så att vattenhalten ökar. För att undersöka om så var fallet mätte jag vattenhalten med en refraktometer och den var 20 %. Honungen som var i glasburkar var ljusare och hårdare och hade bara 18 % vatten.

För att testa detta lade jag silicagelpåsar i olika burkar. Silicagel är ett ämne som absorberar fukt och dessa påsar används i förpackningar med fuktkänsliga instrument mm. Jag hade sju påsar som jag efter att ha torkat dem i en varmluftsugn i några timmar placerade i tre plastburkar och tre glasburkar efter det jag vägt dem med en mycket noggrann våg. Den sista påsen fick ligga lös tillsammans med burkarna. Burkarna var av den typ som används som förpackning för 500 g honung.

Burkarna placerade i en korg tillsammans med den lösa silicagelpåsen i ett fuktigt utrymme. Med ca en månads intervall vägdes sedan påsarna och viktökningen noterades.

Viktökningen per månad var ca 0,032 g för dem som förvarades i plastburkarna och 0,005 för dem i glasburkarna. Detta motsvarar ca 1% för plastburkarna och 0,2% för glasburkarna.

Är inträngningshastigheten beroende av mängden absorberande ämne? För att undersöka detta lades 3 påsar vardera i en plastburk och en glasburk. Påsarna vägdes på samma sätt som tidigare.

Den procentuella viktökningen var obetydligt mindre än tidigare men skillnaden var fortfarande ca fem gånger till glasburkens favör. Den begränsande faktorn var tydligen inte vattendiffusionen genom plasten i detta försök. Att honungen i plastburken skulle absorbera 1% vatten per månad är mycket osannolikt så någonstans finns en gräns för hur mycket vattenånga kan tränga igenom per månad. Tiden har inte räckt till för att finna denna gräns.

Sannolikt kommer vattenhalten i plastburken bara öka med några tiondels procent per månad. Under ett års förvaring kanske man har ökat halten till över de 20% där honungen påverkas.

Plastburkarna har fördelen av att vara lätta. Man kan utan svårighet bära hem 100 burkar i ett litet paket. 100 glasburkar kräver ett annat transportsätt. Båda materialen kan återvinnas. Glasburken kan återanvändas.

Tittar man på den miljöbelastning burkarna har ser man att plastburken är lite bättre om man bara använder burken en gång.

Metoden som använts är eco indicator99. Belastningen ges i mPt (en enhet för att kunna jämföra ”äpplen och päron”)

Vikter på respektive burk i gram

Glasburk  215,6  Metallock 14.3

Plastburk 14.1    Plastlock 4,7

Resultat om vardera burken används 1 gång. Om man återanvänder glasburken minskar givetvis dennes belastning.

När det gäller Disposal kan man se att det blir lite pluspoäng för plastpurken då den ger energi vid förbränning (-värde) men det är väldigt lite.

Hänsyn har inte tagits till den miljöbelastning som uppkommer vid transport av burkarna.

Om man avser att förvara honungen mer är ett halvår eller i mycket fuktig luft är glas det bästa alternativet. Nackdelen är att de är tyngre att hantera.

Per Thunman

Den 8/11 träffades vi i Kyrkettans lokaler för att hålla årsmöte.

Tom Arnbom från Världsnaturfonden förgyllde vårt möte med ett föredrag om olika naturvårdsprojekt i Värmdö. Han berättade om att marker som utsätts för betning av t.ex. kor blir artrikare än om markerna lämnas i fred. Idag pågår stora ansträngningar för att återställa igenvuxna betesmarker på Värmdö.

Han berättade även om sälg och om något som kallades "Batforts". En del av försvarets överblivna gamla bergrum på Värmdö har reserverats för fladdermöss.

Bergrummen är idealiska platser för fladdermössen. Temperaturen är konstant och inget ljus når in. För att säkerställa att djuren får vara ifred för människor så muras bergrummen igen men gluggar lämnas kvar öppna så att fladdermössen kan komma ut på nätterna.

Föredraget blev mycket uppskattat. Det var roligt att få höra hur väl olika intressenter t.ex. försvarsmakten, privata markägare och kommunen klarar av att samverka för att öka den biologiska mångfalden. Det var många som var förvånade över hur många naturvårdsprojekt som faktiskt görs i vår närmiljö.

Vår ordförande, Göran Frick, överlämnade en liten gåva till föredragshållaren.

Lars Nordgren

Apimondiakongressen 2009 ägde rum i Montpellier i södra Frankrike mellan den 16 och 20 september. Kongressen var mycket välbesökt med mer än 3000 deltagare varav ca 10 svenskar.

Apimondia har 7 kommissioner med olika inriktning: biodlingsekonomi, binas biologi, bisjukdomar, pollinering och flora, tekniska hjälpmedel, apiterapi samt landsbygdsutveckling.

Som vanligt pågick parallella föreläsningar inom dessa inriktningar i olika lokaler. Det gällde alltså att titta in programmet och försöka lyssna till de mest intressanta. Det fungerade inte alltid då vissa föreläsare uteblev. Den kinesiska delegationen från forskningsinstitutet i Peking, som Ingvar Pettersson och jag första gången besökte 1999 med vår vän Shi Wei som ledare fick inte pengar till resan. Där försvann en hel del föredrag.

Många länder har haft stora vinterförluster liknande dem som beskrevs från USA för tre år sedan. En gemensam orsak till förlusterna, som alla jag lyssnade till framhöll, var närvaron av varroa. Man har hittat flera typer av virus hos de samhällen som dött.

Hur varroa ska hanteras fanns det olika åsikter om. John Kefuss förespråkade sin metod med mycket liten användning av bekämpningsmedel för att få fram bin som genom selektion själva kan hantera varroa. Från Kanada redovisades ett projekt där denna egenskap förstärktes genom urval. Andra talade om vikten av att bekämpa varroan så tidigt som möjligt under året. De flesta ansåg att man får friskare samhällen om man testar förmågan att rensa ut dödade larver och gör urval i sin avel från denna parameter. Frysning eller dödandet av larverna med nålstick var lika bra metoder.

Några föredrag handlade om de asiatiska getingarna, Vespa velutina och Vespa orientalis, som har kommit till medelhavsländerna och angriper bisamhällen. Vår bålgeting verkar vara betydligt ofarligare för våra bin.

Att honungen har en helande effekt på sår visades i några föredrag. Långvariga och stora liggsår har helats genom behandling med honung. Föredraget illustrerades med fina färgbilder som visade läkningsprocessen.. Man har också behandlat MS med apiterapi med gott resultat. Eberhard Bengsch, professor vid Max Planck institutet i München, berättade att borrelia, som överförs av fästingar sällan drabbar biodlare. Det kan vara mellitinet som finns i bigiftet som hjälper till.

Kandidaterna till kongressen 2013 visade upp sig. Ukraina hade satsat stort och visade bland annat en video där deras nuvarande president lovade att vara president för kongressen om hans land blev valt. Så blev det också så vi får väl se om han infriar löftet. Nästa kongress, 2011, äger rum i Argentina.

Man korade också en Honey Queen. En 22-årig skönhet från Indien vann titeln.

Naturligtvis var det massor av utställare som visade sina produkter. Joel Svenssons var där som enda svenska företag. I den Slovenska montern träffade jag en gammal bekant från 2003, Andrej Sever, som jag mötte då kongressen var i Lubljana. Han kunde fortfarande säga ”Skål” på svenska då de serverade ett honungsvin i montern. Vi talade om Josef Stark som var med oss då. Man planerade att sätta upp en minnestavla över honom i hans hemstad i Slovenien.

Kongressen avslutades med utflykter till olika ställen. Den tur jag följde med på började hos en redskapsförsäljare och gick vidare till en storbiodlare vid ett forskningsinstitut. Det jag fann intressantast på turen var en av de aktiviteter som visades vid institutet, en datoriserad kameraanläggning som räknade de bin som passerade ut och in genom flustret. Tiden för varje passage registrerades och man kunde få ut grafer som visade trafiken vid olika tidpunkter. Vid ett tillfälle hade en svärm gått ut, vilket syntes tydligt. Vid ett försök hade man slagit ihop bin från tre raser i samma kupa, där varje enskilt bi hade en färgad plastbricka limmad på ryggen, och varje biras hade sin färg. Genom att kameran var färgkänslig kunde man se hur de olika raserna hade börjat sin flygning vid olika tider. Till min förvåning hade inte Mellifera startat tidigast på morgonen. Utomhustemperaturen hade inte registrerats med det var en sommardag så det kan inte ha varit så kallt.

Slutligen skulle en ny president för Apimondia utses och till detta valdes den (huvudsakligen) fransktalande Gilles Ratia från Frankrike.

Per Thunman

Tisdagen den 14 juli hade jag nöjet att besöka Jan Molander (bilden till höger) i hans snickeri.

Jan har specialiserat sig på trågkupor och annat biodlingsrelaterat snickeri. Han hade precis en trågkupa klar för leverans så vi tog tillfället i akt och fotograferade och filmade så mycket vi kunde.

Trågkupor har både för och nackdelar men Jan har förbättrat konstruktionen vilket gjort att nackdelarna är nästan helt borta medans fördelarna kvarstår.

En av förbättringarna Jan gjort är att hans kupa är isärtagbar vilket gör den jämförelsevis lätt att flytta. Sidorna på kupan är också fällbara vilket gör att ergonomin blivit utmärkt.

Byggkvalitén är genomgående mycket hög och när jag frågar Jan hur mycket en sådan här kupa kostar berättar han att han vill ha 6000:- för en omålad kupa. Det kan vid en första anblick verka mycket men en sådan här kupa är både vacker och varar en livstid. Notera också att den kan rymma hela 60 ramar vilket är imponerande.

Ett par biodlare har redan kommit in med beställningar och om du också är intresserad så kan du kontakta Jan på hans mobiltelefon 070-740 04 25 för mer information.

Jag förstod snabbt att jag inte skulle kunna fånga alla praktiska konstruktionsdetaljer med enbart stillbilder utan valde att ta till ett nytt grepp och spela in en videofilm.

Det var lite ovant både för mig och Jan men vi gjorde vårt bästa så håll till godo.

Filmen, som ni finner länken till här nedan, ligger uppladdad på YouTube och ibland är det många som tittar på film därifrån och då kan det gå lite sakta och filmen hackar. Försök då titta vid ett annat tillfälle så går det förhoppningsvis bättre.

Filmen om Jans trågkupor

Lars Nordgren

Detta är grundsalvan, värdefull i sig som skyddande medel. Grundrecept ges sist i artikeln. Denna salvbas kan sedan byggas ut genom att man drar ut ingredienser från växter i fettet, lägger till särskilda ingredienser o.s.v.

Mjukar upp blandningen - ju mer olja desto mjukare salva. Olivolja är en klassiker men vilken matolja som helst kan användas. Örtoljor med utdrag av växter är ett bekvämt sätt att tillföra fettlösliga ämnen.

Använder man olja behövs också något förtjockande vax. Mängden beror på önskad konsistens. Runt 10 % av volymen i en tunn mjuk salva upp till 25 % i ett fast cerat. Bivax är det vanliga men vilket vax som helst kan användas. I billiga blandningar används paraffin som också är hållbart. En variant på vax är kåda och hartser, rena eller blandade med annat.

Förutom rena salvbaser ges nedan några recept på några salvor med tillsatser. För specialsalvor som bygger på en särskild ingrediens ullfettssalva, ringblomssalva etc.

Tillred salvan enligt grundreceptet. Finfördelade växtdelar tillsätts när salvan svalnat till 35-40°. Bäst är att sjuda växterna i salvan på vattenbad 2-3 timmar och sedan sila av. Detta låter sig inte göras med lätthärsknande oljor utan passar bäst med fast fett.

Fettlösliga ämnen tillsätts när blandningen svalnat men fortfarande är flytande, sedan rör man tills salvan är helt kall.

Fettlösliga ämnen man kanske vill tillsätta kan vara t.ex:

• Flyktiga ämnen som eteriska oljor (upp till 3 %, för doftsättning 0,5 %).
• Fettlösliga vitaminer som A-vitamin, dess förstadium betakaroten, E-vitamin, pro-vitamin B tillsätts vid 45-50°.

Salvbasen kan tillsättas små mängder vätska (vattenupptagande salvor, hydrofila salvor). Man förlorar då en av salvans fördelar, att den inte behöver konserveras.

• Vattenlösliga fasta ämnen löses först i lite vatten.
• Tinkturer (upp till 10 %) tillsätts vid 35-40°.
• Ett alternativ är att koncentrera vattenutdragen till starkare extrakt så att vätskemängden blir mindre.

Salvor innehåller inget vatten som behöver konserveras, däremot kan oljorna skyddas mot härskning av något antioxidant ämne:

• E-vitamin: 0,5-1 % (upp till en ml-kapsel per dl).
• Rosmarinextrakt: 0,02-0,1 % (0,4-2 droppar per dl).

Olivolja är en nyttig olja med rätt fettsyror, rik på E-vitamin, antioxidanter och som tros kunna förebygga hjärt- och kärlsjukdomar. Den är en viktig del av medelhavsdieten. Oljan pressas flera gånger ur oliverna men olivoljan från den första pressningen anses hålla högst kvalitet och kallas för extra-virgin. Olivolja framställs genom att mogna svarta oliver pressas. Kallpressning är vanligast men sämre varmpressad olivolja förekommer.

Kallpressad ekologisk rapsolja har mycket goda egenskaper för hud och hår. Rapsoljan är överlägsen mot torr hy och sägs kunna lindra hudbesvär lika bra som kortison fast utan biverkningar. Rapsoljan är en ren naturprodukt och är helt obehandlad. Rapsoljan kommer från den fina höstrapsen som med den årslånga tillväxten ger rapsoljan dess goda egenskaper. Kallpressningen sker vid låg temperatur och det utvinns endast tre droppar olja i sekunden. Kallpressad rapsolja är rik på vitamin E som är en naturlig antioxidant.

Bivax är ett en fettartad gul substans som framställs av bin. Huvudbeståndsdelarna är cerylmyristat med vissa estrar av cerotinsyra. Smältpunkten är 64 grader. Bivax används i kosmetiska produkter som krämer och läppstift, till formar för precisionsgjutning och batikfärgning av tyger. I katolska länder stöps ofta ljus av bivax.

Det mesta bivaxet kommer från Afrika, främst Tanzania och Angola, där samhällen hålls i huvudsak för vaxets skull. Bivax kan också förekomma i olika slags salvor och även i konfektyr och livsmedel som ytbehandlingsmedel och har E-nummer E 901.

Kittvax eller propolis är binas tätningsmaterial. Råmaterialet hämtar bina från träds knoppar eller från barrträdens kåda. Det är främst på hösten som bina samlar kittvax eftersom det är viktigt att göra bostaden så dragfri som möjligt. Kittvaxet är en klibbig, brun massa som har antibiotisk verkan och hindrar tillväxten av oönskade mikroorganismer, som annars skulle kunna skada samhället under den känsliga vinterperioden. Propolis har använts som naturläkemedei i tusentals år. Propolisen är löslig i stark, >70%, alkohol.

Lavendelolja. Klassisk örtolja, förr oftast gjord på den mycket vanligare spiklavendeln. Farmakopéernas spikolja är dock något helt annat än örtolja, nämligen spiklavendelns eteriska olja eller en sammansatt blandning där denna ingår, i Sverige ofta med tillsats av linolja och terpentinolja.

Grundrecept:

200 g oljor
45 g bivax
1 cl propolislösning
10 -15 droppar lavendelolja

Gör så här:

Smält vaxet i ett vattenbad. Värm försiktigt oljan till 45 grader.

Vispa ner den ljumma oljan i det smälta vaxet så att en emulsion bildas. Fortsätt att röra tills det kallnat eller följ instruktionerna för att tillsätta örter eller andra tillsatser.

Varning! Tänk på brandrisken. Ha alltid ett lock tillgängligt för att kväva en eventuell brand. Försök ALDRIG släcka brinnande olja med vatten. Följden blir att det brinner värre!

Per Thunman

Söndagen den 29/3 var vi några stycken som stod i SBRs monter på Trädgårdsmässan. Vi var den enda föreningen som gjorde det den dagen. Som vanligt var mässan välbesökt, och vi sålde honung, vax och salvor. Givetvis pratade vi en massa bi och biodling också. Det verkar som intresset för biodling är stort, men att många har missuppfattat hur mycket tid det tar.

Förhoppningsvis kan vi ha inspirerat några till att bli biodlare. Ett stort tack från mig till alla som ställde upp med tid och material (inte minst vår fina honungsetikett som blev uppskattad).

Göran Frick

Vid mötet den 22 mars i Nacka Naturskolas lokaler i Velamsund hade vi förmånen att få ha Ola Jennersten från Världsnaturfonden som föreläsare.

Ola berättade om olika pollinerande insekter och om initiativet "2009 - Sälgens år".

Sälgen är som bekant en av de allra viktigaste pollenkällorna under den för biodlingen kritiska perioden när bina just börjat flyga.

Det är inte bara bin som drar nytta av detta. Humlor, fjärilar och skalbaggar passar på att äta sig mätta av det överflöd som sälgen erbjuder.

Tyvärr har sälgen som art problem. Markägare ser sällan värdet utan betraktar sälgen som sly och rensar bort den.

Världsnaturfonden har därför utropat 2009 till sälgens år för att öka kunskapen om sälgens betydelse.

Läs Världsnaturfondens och Ola Jennerstens hela dokument om sälgens år här.

Föredraget blev mycket uppskattat. Ola är en fantastisk berättartalang och hans varma humor och enorma kunnande gjorde mötet till något alldeles extra.

Ivar Moline vann drottningen som lottades ut.

Lars Nordgren

Göran Frick och Per Thunman deltog i den av Svensk Biavel anordnade kursen i grundläggande genetik och biavel. Den tilldrog sig på Viebäcks folkhögskola den 7 – 8 mars. Det var ca 60 deltagare främst från de södra och mellersta delarna av Sverige.

Bert Trybom (på bilden till höger) , som har inseminerat bin under många år inledde med att förklara de grundläggande begreppen inom genetiken. Han menade att man kan avla fram fromma bin på några generationer, men att man aldrig skall använda svärmdrottningar i sitt avelsarbete. Vidare påpekade han vikten av att göra test på rensningsförmågan för att bibehålla bra bin. Han bekräftade också att en inseminerad drottning är äggläggande lika länge som en som är naturligt parad. Fördelen är att man är helt säker på vilka drönare som är fäder till avkomman.

Per Ideström berättade sedan något om det arbete som Projekt NordBi bedriver för att bevara det nordiska biet Apis mellifera mellifera. Han betonade risken att förlora könsalleler vid inavel. Kerstin Ebbersten inflikade då och då kommentarer som visade att hon ogillar rasavel och parningsstationer. Sven-Åke Nilsson berättade om sin drottningodling senare på kvällen.

På söndagen inledde Kerstin Ebbersten med att tala om lite olika aspekter på avel och genetik bl. a. det hon kallar för könsallel-paradoxen.

Nästa inslag var när Bengt Andreasson berättade om det systematiska avelsarbetet som har bedrivits i Lunds biavelsklubb. Klubben omfattar 4 odlare som odlar Buckfastbin i över 100 samhällen. Han tyckte att honungsavkastningen ökat jämfört med de övriga odlarna i Skåne tack vare det urvalsarbete som bedrivits. Han sålde också ett kompendium som förklarade hur de jobbat, som vi köpt och skall studera. De använde också en speciell bur för att långtidsförvara drönare, se bild.

Som vanligt var det inte bara det som sades vid föredragen som var av intresse, utan också det att vi fick möjlighet att tala med kollegor kring måltider och kaffe. Vi utbytte en del praktiska tips som vi kommer att redovisa senare.

Göran Frick & Per Thunman

Nedanstående artikel fick ”myntet att trilla ned” hos mig när jag läste den. År 2007 träffade jag en engelsk biodlare på Apimondiakongressen i Australien. Vi kom att prata om det nordiska biet. Jag hävdade då att biet kommit till Sverige efter det att inlandsisen dragit sig tillbaka. Med sedvanlig engelsk underdrift var hennes enda reaktion: ”och det tror du på?” Vi fick inte tid att utveckla vad som var fel i mitt resonemang, och vad hennes tro var. Jag undrade sedan vad det egentligen var hon trodde på. När nedanstående artikel dök upp förstod jag vad det hela handlade om. Läs och döm själva.

Dorian Pritchard som är ordförande i SICAMM, den internationella organisationen för bevarandet av det nordiska biet har skrivit en artikel i den engelska tidskriften The Beekeepers Quarterly. Dorian är pensionerad genetiker som jobbat vid universitetet i Newcastle. Han har skrivit ett flertal vetenskapliga artiklar samt två läroböcker i genetik. Han är också verksam inom BIBBA (Bee Improvement and Bee Breeders' Association), dvs. ungefär Biförbättring och Biavels föreningen i Strobritannien. Han ansvar för bevarandearbetet där.

Även om hans artikel belyser honungsbiets situation i Storbritannien tycker jag att det har vissa paralleller med Sverige, och att det därför kan vara av intresse även för oss. Med hans tillstånd följer här en nedkortad svensk version av artikeln.

Sommaren 2007 publicerades det i Storbritannien en artikel om honungsbiets eventuella hot mot andra naturliga pollinatörer i naturreservat. Utgångspunkten var att honungsbiet inte var en naturlig del av den brittiska faunan, utan hade införts av kristna munkar. Man framförde också den åsikten att det inte fanns några ”rena” bin kvar, alla bin är nu hybrider av italienska bin (Apis Ligustica).

Man sade också: ”Naturreservat är speciella platser vars syfte är att bibehålla vårt naturliga bestånd av vilda växter och djur så naturligt som möjligt. Det kan därför vara så att honungsbiet inte hör hemma där. Det kan också finnas ett behov att avlägsna svärmar och vildbi-samhällen och att beakta den skada som honungsbiet kan åstadkomma.”

Eftersom jag är mycket naturintresserad, intresserad av bevarandearbete, och biodlare har jag också ett intresse av att alla naturliga arter ges en chans. Om honungsbiet hör hemma eller inte på de brittiska öarna är svårt att avgöra, om det inte vore så att vi kunde spåra deras vandringar med DNA-teknik. Det finns heller inte många studier som visar om honungsbiet tränger undan andra pollinatörer i områden som de vandrat in i naturligt. De studier som finns om detta handlar om områden där honungsbiet helt klart har flyttats in av människan, och dessa studier visar inget entydigt resultat. Det finns inget, annat än rena spekulationer, som visar när honungsbiet kom till de brittiska öarna.

I en rapport som snart kommer att publiceras visar Norman Carreck (en ledande brittisk biforskare – översättarens anmärkning) de ekologiska följderna av att det finns honungsbin. Jag försöker här samla bevis från många olika vetenskaper som tillsammans skapar vad jag tycker är en ganska övertygande bild av läget för det Nordiska biets (Apis Mellifera Mellifera), och dess ankomst till de brittiska öarna som skedde ungefär 7 000 år innan de kristna munkarna kom hit.

Enligt Irländsk mytologi infördes, på samma båt, honungsbin, vete och råg av tre kristna munkar till Irland ungefär år 500. Broder Finan Cam hade en sko full med vete, broder Declan en sko full med råg, och broder Modonoc en skeppa full med bin, allt enligt Mac Oengobann år 805. Denna pittoreska föreställning lever kvar än idag i en artikel skriven av Rupert Randall och David Sheppard år 2007. De hävdar att honungsbiet kom till Storbritannien med hjälp av munkar ca år 500. Om det är sant bör honungsbiet inte betraktas som ett naturligt hemmahörande djur i Storbritannien. Detta är viktigt eftersom i våra naturreservat försöker vi bara ha rent naturliga arter.

Så vad är sant? Är honungsbiet vilt eller infört? Och hur länge måste en art finnas i ett område innan den betraktas som naturlig? En art som kom hit innan nedtecknad historia, utan hjälp från människan, och som sedan har överlevt, och skulle göra det även i framtiden utan hjälp av människan och har blivit fullständigt integrerad i sin miljö borde kvalificera sig som en naturlig art hemmahörande här. Det kanske till och med räcker med färre kriterier, men ändå anser somliga att honungsbiet är en inkräktare. Ett argument som används av vissa biologer för denna ståndpunkt är att honungsbiet, till skillnad från många andra arter av bin, visar lite anatomisk eller betteendegrundad anpassning till de växter som finns här. De verkar mer anpassade för en mängd olika nektar och pollen, till den milda grad att de borde betraktas som inkräktare överallt. Det finns dock en anpassning som ibland glöms bort och det är den lokalt anpassade äggläggningen hos drottningen. Den sker på så sätt att bimängden är optimerad för det lokala draget. Detta är en egenskap som honungsbiet delar med andra pollinerade arter.

Det är svårt att jämföra daterade fynd eftersom en del har tagits fram med traditionella geologiska eller arkeologiska metoder, andra med den s.k. C-14 metoden, andra med Dendrokronologi (åldersbestämning med klimatets hjälp) m.fl. metoder. När vi studerar honungsbiets vandringar här handlar det om tiden efter det att inlandsisen drog sig tillbaks för ca 16 000 år sedan fram till dess romarna erövrade delar av Storbritannien.

Det finns arkeologiska bevis för att det fanns honungsbin i Storbritannien under järnåldern och även så långt tillbaks som bronsåldern för 2 500 år sedan. Detta förstärks av de fynd man gjort med växtdelsanalyser som kan dateras till flera tusen år innan Kristus.

Min slutsats är att det nordiska biet, Apis Mellifera Mellifera, med stor sannolikhet kom till de brittiska öarna, utan hjälp av människor, innan den landtunga som förband England med nuvarande Frankrike försvann för ca 8 500 år sedan. Analyser av mitokondrie- DNA från brittiska honungsbin visar på släktskap med mycket gamla bidrottningar även om de brittiska i vissa avseenden är särpräglade.

Det är nyttigt att betrakta dagens brittiska ekosystem med hänsyn tagen till vad som hänt efter senaste istiden. Istäcket över de brittiska öarna var som störst för ca 24 000 – 21 000 år sedan. På den tiden låg större delen under ett lager på minst 2 km is, dagens södra kustlinje låg ca 60-120 meter under dagens havsyta. Ungefär för 16 000 år sedan hade södra England förvandlats till tundra och stäpp och klimatet blev tillräckligt varmt för att tillåta de första människorna att vandra in. Temperaturen steg till en relativt hög nivå för ca 14 500 år sedan samtidigt som den Paleolitiska kulturen spred sig över norra Europa. På den tiden hängde Irland och England ihop med resten av Europa via en landtunga.

För 13 000 år sedan hade isen nästan försvunnit helt, men enstaka glaciärer bildades ibland i nuvarande Skottland. Detta vet vi eftersom vi har hittat pollen av fjällvippa (Dryas octopetala) i sediment där. För ca 11 500 år sedan steg temperaturen igen, och havsnivån steg på grund av landhöjning och avsmältning av isen. För ca 10 000 – 9 000 år sedan blev Irland en ö, men djur och växter fortsatte att komma dit från England i ytterligare 2 500 år. För 10 000 år sedan var England täckt av blandad lövskog bestående av alm, hassel och ek. För 9 000 år sedan hade klimatet blivit så torrt och varmt att Hassel stod för minst 80 % av allt pollen från träd. De kommande tusentals åren förblev temperaturen någorlunda stabil. Men havsnivån fortsatte att stiga, vilket ledde till att engelska kanalen bildades för ca 8 500 – 7 500 år sedan.

Detta satte stopp för den stora naturliga invandringen av djur och växter. Den blandade lövskogen, mest bestående av ek och hassel ersatte grässtäppen för ungefär 6 000 år sedan samtidigt som havsnivån nådde ungefär samma nivå som råder idag.

Friedrich Ruttner har lyckats visa att det nordiska biet överlevde den senaste istiden i södra Frankrike och i Spanien. Det finns grottmålningar som visar människor som samlar honung för ca 9 000 – 8 000 år sedan i östra Spanien. Den viktiga frågan är dock om det fanns förutsättningar för biet att vandra norr ut och över landtungan till dagens Storbritannien innan det var för sent.

I dagens brittiska öar finns det vilda bin så långt norr ut som Inverness i Skottland. Vild Hassel (Corylus avellana) finns så långt norr ut som Orkney och Shetland. Detta stöder uppfattningen att förekomsten av hassel ger tillräckliga klimatiska förhållanden för honungsbiet. Vilda honungsbin behöver också grottor, klipputsprång, byggnader eller ihåliga träd att kunna ha sina bon i fred för predatorer. I låglänt terräng hittar de hål i alm, bok, ek och lind. Dessa arter, tillsammans med hassel och körsbär, brukar anses utgöra ett bra område för bin. Man kan också hitta bin i hål som hackspettar gjort i björk. En blandad lövskog dominerad av hassel och lind var det som fanns i södra Storbritannien för ca 7 500 – 11 500 år sedan. hassel och lind fanns i Norfolk för 8 250 år sedan. Ek och hassel fanns också så långt norr ut som Skye (Inre Hebriderna, Skottland) för 6 500 år sedan. Crane (1999) drog därav slutsatsen att honungsbiet kan ha funnits i Storbritannien för minst 7 500 år sedan. Samma slutsats kom Limbrey fram till 1982.

Blandningen av ek- och hasselskogar upptäcker man genom att titta på pollen i de fossila lagren, man finner där också ekollon och hasselnötter samt spår av fauna som tillhör denna skogstyp; rådjur och vildsvin. Stora mängder skal av hasselnötter har hittats tillsammans med pollen från al, alm och ek i den kalkstensrygg som löper mellan sydvästra England, under engelska kanalen och in i Frankrike. Detta var den landbrygga som förr förband England med Frankrike. Denna typ av vegetation, lämplig för honungsbiet fanns vid denna tid, för ca 11 500 – 7 500 år sedan i stora delar av Europa. De här fynden stöder teorin, som många arkeologer tror på, att denna typa av skog, med tillhörande fauna fanns från sydvästra Frankrike ända upp till sydvästra Skottland åtminstone 1 000 år innan landbryggan försvann.

Man kan förvänta sig att under det att klimatet förbättrades följde skogens djur efter skogens utbredning. Det kan dock vara intressant att beakta den möjligheten att honungsbina stannat kvar i sina lokaler ända till dess att landtungan blivit skogsklädd. Hur långt hade de behövt färdas för att nå England, och hur lång tid hade det tagit?

Från Toulouse till Dover är det ca 800 km. En försiktig beräkning är att ett vildbisamhälle svärmar vartannat år och att svärmen flyttar ca 1,5 km. Om alla svärmar flugit rakt mot Dover skulle det ha tagit 1 100 år. Tidsspannet som de hade på sig från det att klimatet blev sådant att honungsbin borde ha kunnat överleva på de brittiska öarna till dess landtungan översvämmades är ca 3 000 år, så de hade kunnat klara att vandra in även under dessa förutsättningar.

Nuvarande naturliga distributionen av de olika arterna av bin överensstämmer ganska bra med medeltemperaturen i juli. Det pekar på att det är huvudsakligen sommartemperaturen som begränsar deras utbredning. Att döma av det pollen och insektsskelett vi kan hitta tyder allt på att medeltemperaturen i Storbritannien varit densamma under de senaste 9 500 åren. Ca 15-20 grader Celsius. Vid 13 grader är det tillräckligt varmt idag för det Nordiska biet vid Inverness i Skottland. Det är därför ganska orimligt att inte tro att honungsbiet hade kunnat vandra in till Storbritannien under den ovan nämnda tidsperioden. Det finns ju också arkeologiska fynd som tyder på att de gjorde det.

Trots att det är ovanligare att hitta rester av honungsbin än skalbaggar har man hittat många fynd av honungsbin från bronsåldern, dvs. minst 2 500 år gamla bin. Det äldsta, ca 4 000 – 3 700 år gammalt, kommer från utgrävningar vid Hayes strax norr om London. Där hittade man lämningar av två arbetsbin. På samma fyndplats hittade man 16 olika lämningar efter bin från romersk tid, dvs. ca 2 000 år gamla. Man har också hittat resterna av ett arbetsbi vid utgrävningar i Berkshire (sydöstra England) från bronsåldern tillsammans med bivax och honung från silvergran (Abies alba) tillsammans med krukskärvor som är ca 5 000 – 4 650 år gamla. Ett dryckeskärl som antagligen innehållit honung eller mjöd hade rester av pollen från lind (Tilia cordata), älgört (Filipendula ulmaria) och ljung (Calluna vulgaris) har hittats i en bronsåldersgrav som är ca 3 000 år gammal. I Dover har man hittat en båt tätad med mossa och bivax som är ca 3 550 år gammal.

Att människan ägnade sig åt biodling i Norra Europa redan på bronsåldern framgår bl. a av ett fynd utanför Berlin av en bistock. Fyndet är ca 3 000 år gammalt. Bistocken såg ut som de som fortfarande används i delar av Centraleuropa! Vi vet från DNA-analyser att människor flyttade flitigt från nuvarande Danmark till östra England så tidigt som för 3 000 år sedan. Om det då inte fanns bin i England är det rimligt att anta att människorna tog dem med sig. Till sist har vi de bivingar som man fann i York, som man t o m har kunnat göra morfologiska undersökningar av och på det sättet fastställa att det är det Nordiska biet (Apis Mellifera Mellifera). De är från vikingatiden, dvs. ca 1 000 år gamla.

Crane (1999) visar att det finns stora likheter i Irländska, Brittiska och Walesiska ord för detaljer i beteendet hos honungsbiet. T ex heter en andra svärm ”tawheit” på Walesiska, ”tarbsaithe” på Irländska och ”tarvhed” på Brittiska. Detta visar att de Celtic-språkiga stammarna hade skaffat sig stora kunskaper om bins beteenden innan de nådde Storbritannien, och behållit dem efter sin ankomst. De kom från Iberiska halvön, redan för minst 2 500 år sedan. De kan också ha tagit bin och bikupor med sig.

Ett kännetecken för bronsåldern var att man var duktiga på metallurgi, med mycket vackert gjorda gjutna arbeten i brons. Främst svärd och ihåliga yxor. Forskarna är oense om man redan då använde ”den förlorade vax metoden”, men man vet från fynd att denna metod var väl etablerad i Storbritannien redan för ca 3 000 år sedan. Smältdeglar och lerformar som använts för gjutning av yxor, svärd, spjutspetsar, armband, ornament och verktyg har hittats både på öar utanför Irlands västkust och på Shetlandsöarna (norr om Skottland), och de har daterats till den tiden. Den här industrin har skapat efterfrågan efter bivax, och kan ha bidragit till biodlingens utveckling på öarna.

Strabo (år 7 före Kristus) berättar att den grekiske äventyraren Pytheas från Marseilles besökte och reste runt i Britannien redan år 344 före Kristus. Han berättade att innevånarna i ett nordligt land som kallades Thule drack en jäst dryck framställd av honung och korn. Thule ansågs ligga sex dagars seglats norr om Britannien, där havet frös och vulkaner fick vattnet att koka. Det var troligen Island som avsågs. Detta pekar på att honung var känt i Norra Europa 800 år innan munkarna kom dit. Faktiskt har man hittat rester efter en sådan dryck i en kåsa av björk, tillverkad för ca 2 500 år sedan, i en grav i Danmark. Det är bara honungsbiet som kan ge honung i någon nämnvärd omfattning.

Det första historiska dokumentet som nämner honungsbiet i Storbritannien är ett romerskt från 100-talet. Där talas det om ”lini mellari” eller honungsduk som troligen användes för att filtrera honung.

Kring tiden för första världskriget decimerades antalet bisamhällen i Storbritannien med ca 90% av en mystisks sjukdom, den s.k. Isle of Wight sjukan. Broder Adam, som skapade Buckfastbiet, tolkade det som att 100 % dött och framhöll felaktigt i hela sitt liv att det naturliga brittiska biet (Apis Mellifera Mellifera) hade dött ut.

1986 genomförde Cooper en studie av vilda bin och tittade på deras utseende, beteende och var de fanns. Han grundade ”the Village Bee Association” som senare utvecklats till ”the Bee Improvment and Bee Breeders Association (BIBBA). BIBBA har tillsammans med den tyske biforskaren Friedrich Ruttner tagit fram kriterier som avgränsar det Nordiska biet från andra bin. Det här sker bl. a. genom vingmätningar (läs mer om det på vår hemsida http://www.wermdobiodlare.se/). Dessa har konfirmerats med DNA-analyser. Det går alltså att fastställa att det naturliga biet finns kvar i Storbritannien än idag.

Efter sjukdomsutbrottet vid tiden för första världskriget importerades stora mängder bin till Storbritannien. Ironiskt nog även det Nordiska biet från Holland och Frankrike. Det går att särskilja de olika grupperna av Nordiska bin med DNA-analyser.

Efter det att honungsbiets genom blev kartlagt 2006 kan man se på de små skillnader som finns i generna hos bin och kartlägga släktskap inom biraserna. . Samma tekniker som används inom rättsmedicin för att få ett ”DNA avtryck” används av biforskare idag.

Av sådana undersökningar framstår det att det nordiska biet rörde sig till norra och nordvästra Europa från sydvästra Europa.

Man använder avancerade undersökningar av kromosomerna i generna som jag inte skall gå in på i detalj här. Men man kan kartlägga hur bin utvecklats, deras ursprung och relationerna mellan olika biraser. Man har då funnit att många prover av bin från Storbritannien och Irland är unika, och det tyder på att de funnits där länge. Antagligen kom de dit innan landtungan mellan Europa och England försvann för ca 8 000 år sedan. De har sedan utvecklats där isolerade från andra bin och är naturliga i den brittiska faunan. Detta är vad DNA-analyserna kommer fram till utöver de andra bevisen.

Svaret på frågan ”Är det nordiska biet naturligt hemmahörande i Storbritannien?” blir ett rungande ”ja”. Direkta paleobotaniska vittnesbörd visar att temperatur och växtlighet var lämplig för honungsbiets invandring till England. Arkeologiska studier visar att bin fanns där för minst 4 000 år sedan. Om de kom dit av egen kraft eller togs dit av människor då saknar egentligen betydelse eftersom de har utvecklats på de brittiska öarna sedan dess. DNA-analyser visar att bina är unika, men släkt med andra nordiska bin som vandrat från sina övervintringsplatser under istiden i Spanien ända upp till norra Europa.

Göran Frick

De viktigaste smittsamma bisjukdomarna är specifika för bin och överförs inte till andra värdar.

Varroa kan inte finnas på vuxna bålgetingar eller deras yngel. Samma gäller för yngelröta. Nosema hos getingar är också annorlunda, och heter hos getingar nosema vespula (hos humlor – nosema bombii-ö.a.).

Bålgetingar drabbas också av olika svampsjukdomar de med, men eftersom det i naturen finns många olika källor är risken för specifik överföring från bålgeting till bin minimal.

V. Vesely

Ozon är en gas som består av 3 syreatomer per molekyl och som är ett starkt oxidationsmedel som används bl.a. för att desinficera dricksvatten och vatten i simbassänger. Det kanske skulle kunna rena bikupor och gör dem säkrare för bin.

Detta framgår från forskningen som entomologen Rosalind R. James vid ARS (Agricultural Research Service - Jordbruks Forsknings Service) i Logan, Utah bedrivit.

James testade ozonets verkan på två pesticider; coumaphos och tau-fluvalinate (Apistan) som används för varroabekämpning. Det är bekant att residuer av dessa kemikalier kan anrikas i kupor inklusive vaxramar som upprepade gånger används. James placerade små glasampuller med dessa pesticider i en tät kammare och exponerade dem sen för ozon. I kammaren hölls en luftfuktighet på 50% och man testade olika koncentrationer av ozon och pesticider. Vid 500 ppm ozonhalt och en temperatur på ca 34 grader celsius hade koncentrationen av bägge pesticiderna sjunkit efter 10- 15 timmar. För tau-fluvalinat i högre koncentrationer behövdes det ca 20 timmar.

James tittade även på att med ozon döda vaxmott i alla utvecklingsstadier. Från ägg till vuxet vaxmott. Unga larver dödades efter några få timmars exponering. Äggen som är det mest motståndskraftiga stadiet klarade några dagar innan de dog.

Ytterligare forskning behövs för att komma underfund med om pesticidernas sönderdelningsprodukter innebär några risker för bin. I en jämsides studie tittar James på möjligheter att döda andra mikrober med ozon - kalkyngel och yngelröta. För det behövs tydligen högre ozonnivåer och längre exponeringstid.

Källor: http://www.sciencedaily.com/releases/2008/05/080521101229.htm

Observerar man någonting ovanligt behöver det inte vara någonting "vanligt ovanligt". Det kan vara någonting slumpartat utan större intresse och i ett bredare sammanhang. Men när två helt olika iakttagelser kan kopplas tillsammans är det en annan femma. Då har iakttagelserna kvalificerat sig åtminstone till ett omnämnande.

Nåväl...

Jag har tidigare sysslat enbart med melliferabin. För några år sedan skaffade jag mig även carnicabin - för att det skulle kunna vara intressant att på nära håll jämföra dessa två raser. Jag har således i min bipaviljong både melliferabin och carnicabin. I höstas märkte jag påtagligt att det är skillnad på honungen från dessa två olika raser både när det gäller smak, doft och färg. Trots att nektarinsamlingen måste ha skett i en och samma omgivning.

Vid en av mina små vandringar bland blommor och grönt i trädgården nu på våren stannade jag upp framför en röd vinbärsbuske och började granska bina som med stor iver letade efter blommor som signalerade att de hade något att bjuda besökande bin. Jag kunde då konstatera att samtliga bin vid tillfället var carnica trots att bigården i övrigt bara består av melliferabin. 

När jag något senare tittade närmare på mina svarta vinbärsbuskar var förhållandena det motsatta, här var de besökande bina i det närmaste bara mellifera.

Dessa två enkla iakttagelser pekar i samma riktning. De säger att melliferabiet och carnicabiet skiljer sig från varandra inte bara genetiskt (eller utseendemässigt). De har helt tydligt olika nektarinsamlingsvanor. 

Sensmoralen (någonting som utrycker en viss lärdomslutsats) är att man skall vara observant för då kan man "upptäcka" naturens små under.

Sedan är det en helt annan femma hur (sens)moraliskt (och vetenskapligt) det är att dra för stora växlar och utan några vetenskapliga tester utveckla diverse hypoteser om vilka bin som passar bäst i omgivningen och eventuellt i "det moderna landskapet" (jag tror inte att det för milliontals år sedan då de olika biraserna formades har funnits röda- eller svarta vinbär så att carnica och mellifera kunde ha präglats på dem redan då).

Ingvar

Ingvar Pettersson har, via "projekt Runeberg", hittat en artikel från 1907 där man bland annat kan läsa att Lemshaga Gård skänkt bistockar till Nordiska Muséet.

Projekt Runeberg arbetar på frivillig grund med att skapa fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur och göra dem öppet tillgängliga över Internet.

Än i dag användes allmänt benämningen bistock för bisamhälle och att införa en bisvärm i en ny kupa kallas att stocka bina. Vi möta i dessa ord reminiscenser från den äldsta biskötseln. Där bin med ätlig honung finnas, är denna föremål för ifrig eftertraktan både af människor och djur. Detta gäller äfven de primitivaste folkslag; ja, man torde hafva allt skäl att misstänka, att det just varit folk, som stått på de s.k. samlarnes ståndpunkt, hvilka först upptäckt denna läckerhet. Ursprungligen har man inskränkt sig till att plundra de i ihåliga, ofta af hackspettar och dylika fåglar urhackade träd boende vildbina på deras förråd.

Emellertid bin icke gärna lämna den plats, där de en gång satt sig ner, artade sig denna plundring snart till en regelbunden beskattning. Ja, man tog icke blott genom inhugget märke ett anträffadt dylikt biträd i fortfarande besittning, utan inredde genom konstgjord urholkning till och med nya biträd. Biträd förekomma fortfarande på flere håll i östra Europa. Ännu år 1772 räknade man t.ex. i Västpreussen omkring 20.000 biträd (furor). Sedan dess hafva emellertid där de flesta fällts, och de få, som återstå, äro nu såsom kulturminnesmärken lagigen skyddade.

Dock är anläggandet af nya biträd förbjudet. År 1903 skördades ur ett dylikt träd ända till 20 kg honung. Dessa träd anordnas så, att på ena sidan finnes ett flyghål för bina (ofta ett mindre kvisthål) samt på en annan sida en lång spricklik öppning för beskattning. Denna senare öppning tillslutes med ett smalt bräde och därutanpå fästes i stammens längdriktning med tränaglar och stundom äfven baststreck en lång kloss, hvilken kan vridas åt sidan såsom ett vridlock.1) På andra håll tog man sig däremot för att hällre fälla träden och hemföra stammen med innehåll för att säkrare och fullkommligare tillgodogöra sig dennas innehåll. Det är sannolikt sålunda som tanken en gång väckts att hålla bin såsom husdjur.

Hos grekerna var biodling, så vidt man kan se, okänd för Homeros tid, och man använde då vildhonung. Redan i förra hälften af första årtusendet före vår tidräkning hade man dock lärt sig att hålla bin, och romarna gingo äfven i detta hänseende i skola hos grekerna. Hos germanerna på kontinenten förekom biodling redan på 700-talet. Karl den store egde sålunda stora bigårdar.

Hvad vårt land beträffar, har väl biet sannolikt inom sydligare orter förekommit vildt sedan en urtid, och honungen i så fall äfven här som annorstädes utgjort ett eftersökt njutningsämne redan för landets urinnevånare. Först rörande bronsåldern kunna vi emellertid draga någon säkrare slutsats. Då man under denna kulturperiod vid gjutning av bronsredskap bland andra metoder äfven använde den att af vax förfärdiga en modell, som sedan omgafs med ler och utsmältes, så att av leret en gjutform bildades, förutsätter detta, att man vid denna tid skattat binas bostäder äfven på vax.

Redan under äldsta järnåldern användes enligt Pyteas från Massilia hos nordborna honung för mjödberedning, men alla sannolikheter tala för att så varit fallet många århundraden tidigare. Det synes nämligen till och med som om mjödet tillhört redan de ariska folkens stenålder.2) Adam af Bremen omtalar på 1000-talet vårt land såsom rikt på honung (melle opimus), och omkring 500 år senare framhåller Olaus Magnus Sveriges stora rikedom på honung (Maxima mellis copia). Sannolikt i bägge, åtminstone säkert i det senare fallet, afser uppgiften hufvudsakligen honung från tambin, och den anförda författaren omtalar, att man till och med förstod utfodra bina under vintern. Under medeltiden och ännu på Gustav I:s tid utgjordes på åtskilliga håll skatten till konungen i honung. Vi må erinra oss, att honungen då ännu icke utträngts af sockret såsom sötämne. Flere bland landskapslagarna för våra sydligare landskap (Skånelagen, Östgötalagen, Södermannalagen) innehålla noggranna föreskrifter om eganderätt till bin, särskildt om fördelningen mellan finnare och jordegare af bisamhällen, som anträffats i skog och mark. För stöld af hembin stadgar Kristofers landslag ej lindrigare straff än hängning.

Hvad nu själfva biskötseln i vårt land beträffar, synes man ända in på 1700-talet hafva allmänt begagnat bistockar, i Östergötlands och Smålands landsmål kallade skämmingar eller skämlingar (jfr fornnord. skemma, förrådshus, bod). I våra gamla lagar möta benämningarna skruv och bikar, af hvilka det förra synes ursprungligen beteckna en ihålig stock eller stock i allmänhet (jfr Rietz, Svenskt Dialekt-lexikon, Skruv sid 601), medan det senare betyder bikärl.

I sin redan under trettioåriga kriget efter tyskan fritt utarbetade men först i slutet av 1600-talet af trycket utgifna Oeconomia 3) synes Isacus Erici ännu endast känna stockboningar för bin. Likväl afbildar redan Olaus Magnus 4), hvilken i sitt bekanta arbete om Sverige mycket omständligt behandlar bina, icke blott i bänk liggande bistockar utan ock rundadt koniska halmkupor. Dessa senare härleda sig dock sannolikt från sydeuropeiska förebilder. År 1636 omtalas emellertid i Danmark koniska bikupor af halm och vidjor, men >stocke huled lange og trinde< voro allmännast i bruk 5). År 1728 skrifver Mårten Triewald, att liggande bistockar då äro mest i bruk 6), och i år svenska bilitteratur omnämnas bikupor af halm först år 1753 af Nils Koch 7) och femton år senare af den ryktbare Linnés broder Samuel Linnéus 8), hvilken utdömer åväl stånd- som liggstockar såsom för bina otjänliga. År 1775 intygar emellertid en författare i detta ämne (J. Lindström), att halmbikupan då ännu är fullt obekant i somliga landsorter. Delbara biboningar af trä beskrefvos och förordades på 1720-talet af Triewald, såsom det synes utan vidare resultat.

Nordiska Museet erhöll år 1903 från Lemshaga gård i Ingarö församling, Uppland, fyra stycken liggstockar af den typ , som fig. 1 återgifver. Den avfbildade stocken är 1,38 m lång och 0,40 m i tvärmått samt försedd med fluster i bägge ändarna. Det upptill å gavlarna anbragta hålet med vridlock torde varit avsedt för utfodring. Inuti hafva, för att bina därvid skulle fästa sina kakor, små träkors varit insatta. Dessa fyra bistockar anträffades på en vind, dit ingen visste när de kommit, likasom ock all kännedom om deras ändamål nu fullkomligt saknades.

I år (1907 anm.) har museet från Rumskulla socken i Sevede härad i Småland likaledes såsom gåfva erhållit tre bistockar, men af en annan typ, hvilken synes vara den som äldst, mest och vidsträcktast användts i vårt land. Dessa äro ståndstockar försedda med flyghål utan fluster. Den fig. 2 afbildade har en höjd av 0,82 m. och ett tvärmått af 0,32 m. Till fäste för kakorna äro pinnar, s.k. strilar, korsvis instuckna genom väggarna, så att ändarna af hvarje sticka fram ett stycke utanför stocken, jfr. bilden. Virket i denna stock är asp, under det den här afbildade liggstocken, likasom alla de öfriga bistockarna i Nordiska Museet, är tillverkad af al.

1) A. Conwentz, Forstbotanisches Merkbuch, Berlin 1900, där flere dylika träd finnas afbildade.

2) Jfr V. Hehn, Kulturpflanzen und Hausthiere, 7 uppl., sid. 152 o. F.; O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, s. 85

3) Isacus Erici, J. Coleri Oeconomia, thet är Hushåldz-Underwijsning. Försvänskat. Stockholm 1694, 1686.

4) Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionalibus. Rom 1555.

5) N. M. Aalb., Ny Huszholdings Calender. 1638, 1636.

6) Mårten Triewald, Nödig Tractat Om Bij. Stockholm 1728.

7) Nils Koch, Swenska Bi-Skiötslen. Stockholm

8) S. Linnéus, Kort men Tillförlitelig Bij-Skjötsel. Vexjö 1768.

Bin förnimmer färger på ett annat sät än vi människor gör. Bin ser färger i den ultraviolleta delen av färgspektra och inte uppfattar den röda färgen (de ser den som svart). Är du intresserad av hur bina ungefär ser en blomma?   -

 titta här

Förutsättningen för en lyckad biodling och en bra honungsskörd läggs redan vid samhällets invintring. Trots att alla vet detta faktum kan vi nästan varje vår konstatera att alltför många bisamhällen haft problem under övervintringen. De kan vara så försvagade att de hela sommaren får kämpa med att komma upp i tillräcklig bistyrka för att överhuvud taget kunna klara nästa vinterperiod. I en tid som vår när vi dagligen överhopas med ny information inom snart sagt alla områden, kan det vara både intressant och lärorikt att läsa om råd och rön som är 150 år gamla men som är lika aktuella i dag. Även om texten kan tyckas en smula ålderdomlig och svårläst så koppla av och reflektera !!

Ur boken Försök till undervisning i Biskötsel av P. Olsson Jönköping 1885

Invintring

När honungsdraget är slut och den öfverflödiga honungen blivit urtagen, undersöker man om drottningen är ung och fruktsam, så vida man ej vet det förut. Detta märkes, om man betraktar yngelkakorna. Äro dessa jemt öfversatta med yngel, så kan drottningen användas än ett år, men om det förekommer i ringa mängd och är ojemt satt, är det bäst att utbyta henne mot en ung och fruktsam drottning.

Vidare undersöker man honungsförrådet. Innan man kan genom ögonmått bedöma det samma, utrönes det genom vägning. Man gifver bien så många af de för ynglet begagnade kakorna, som de betäcka. Är det ej tillräckligt med honung i dessa, hänger man till dem en honungskaka näst fönstret, på hvilken med en skarp knif sårat locken till honungscellerna. Bien samla då först in honungen på den sidan, som vänder åt fönstret, hvarefter kakan vändes, och de göra henne snart tom äfven på den andra sidan, då hon borttages. Har man vägt kakan förut, så vet man, om förrådet är nog stort. Annars gifver man dem flere. Ett starkt samhälle bör hafva 12 kilogr. och ett mindre 10 kilogr. honung till vinterförråd.

Den insamlade honungen lägga bien in i celler på kakans öfre del, och om de skola vara bergade under vintern, böra de med honung fylda cellerna gå minst en tredjedel ned på kakan. I brist på honung kan man nu gifva bien foder eller kandisocker såsom på våren. Under vintern, då det är kallt, hafva bien svårt för att flytta sig från en plats till en annan. Derföre händer det, att de får svälta i hjäl, fasän de hafva honung i sin boning, emedan den är på en sådan plats, att de ej komma åt den. För den skull är det bra att taga hål i kakan, 6 cm. från den öfre kanten, genom hvilka bien då kunna med lätthet gå från den ena kakan till den andra. För dem, som hafva birum 28 eller 29 cm i höjd med ett rum öfver av 10 cm höjd, är det särdeles bra att under honungsdraget borttaga täckbräderna och i öfverrummet insätta ramar, som sakna bottenstycke, öfver var och en af de andra ramarne. Dessa fylla bien med honung, hvilken blir ett bra vinterförråd, emedan den är belägen öfver bien, ty det är af vigt, att dessa hafva ett tillräckligt förråd öfver den plats, der de hafva sitt vintersäte. I det föregående är omtaladt, huru honungsförrådet undersökes i den runda halmkupan. Vid invintringen är det af nöden att äfven se efter, huru det är beställdt med det i detta avseende. Befinnes det vara otillräckligt, fylles behofvet såsom vid fodringen är beskrifvet.

Sent fallna svärmar, hvilka hafva litet vaxbygge, är ej skäl att invintra, utan förena dem andra samhällen. På samma sätt gör man äfven med öfriga samhällen, som äro svaga, ty sådana böra vi så mycket som möjligt undvika att öfvervintra här med våra kalla och långa vintrar. I biboningar med rörlig kakbyggnad uppstår, sedan de öfverflödiga kakorna blifvit uttagna, ett tomrum bakom, hvilket stoppas med hö eller halm, sedan fönstret eller, der sådant ej finnes, en halmmatta blfvit stäld närmast intill ramarne. Der fönster finnes, är det bra, att vid invintringen borttaga det sama och ersätta det med en halmmatta. Täckbräder af trä utbytas mot sådana af halm, och öfverummen af skåpen stoppas med hö eller halm. (gäller trågkupa där bakluckan hade ett litet utsågat fönster, anm.IP) Stoppningen *) bör verkställas i början av oktober, men alla öfvriga arbeten före den 8 september. Tunna halmkupor öfverklädas med någonting passande, och alla tomrum i ramkupor och biskåp stoppas så väl som möjligt, ty man vet ej på förhand hurudan vintern kan blifva. Ändamålsenligt vore äfven att hafva ett biskjul af bräder, der kuporna äro skyddade för storm, snö och regn samt för de närgångna talgoxarne. Försöker sig någon med ett sådant, är det bäst att ställa det på stolpar, så att ej råttor och möss kunna komma dit. *) För att förekomma fuktighet är det bra att lägga en lagom bränd tegelsten i stoppningen öfver och en i stoppningen för ändan av kupan.

Under dessa månader äro bien stilla mellan kakbygget och vilja helst vara ostörda, hvarföre biskötaren tillser att icke någonting får oroa dem. Äro kuporna försedda med särskilda flusterhål för vintern, är det ej farligt att detta stänges, och om nätkuporna blifvit påsatta kunna ej foglarne störa bien. Är flustret nere vid bottnen, tillses att detta ej stänges af snö och is eller döda bin. Dessa utdragas med en järnkrok, men tyst och försigtigt, så att bien ej störas i minsta mån. Denna årstid torde vara den lämpligaste till att reparera gamla biboningar samt förfärdiga nya sådana och tillverka biredskap.

Februari är månaden för planering och förberedelse inför den kommande säsongen. Vad har du för planer och drömmar för den kommande säsongen? Är du väl förberedd? Här är en liten lista på saker som du bör kolla oavsett dina planer:

• Är bidräkten hel och ren?
• Är handskarna hela och rena?
• Har du lådor och ramar så det räcker?
• Fungerar rökpusten och har du bränsle till den?
• Är kupkniven och andra verktyg i ordning?
• Har du mellanväggar så det räcker?
• Är du klar över hur och när du skall bekämpa varroa?
• Är dina befintliga kupor i gott skick, eller behöver något lagas? Passa på att göra de nya delarna under vintern.
• Har du burkar och honungshinkar till honungsskörden?
• Fungerar allt som det ska vid slungningen, slungan, avtäckningsbordet, silarna och avtäckningsgaffeln?

Funderar du på att göra avläggare, kanske för att sälja under hösten, bör du kontrollera att du har kompletta kupor så det räcker. D.v.s. lådor, ramar med mellanväggar, innertak, bottnar, yttertak och något att ställa kuporna på.

Samma sak om du tänker utöka för egen del. Då bör du också tänka på att du kanske behöver en eller flera nya uppställningsplatser.

Även om du själv sköter dina bin så att du inte får en svärm är det alltid bra att ha en reservkupa redo att ta emot en svärm om du ser någon.

Kanske det är dags för dig att prova på drottningodling. Har du läst på så du vet hur det går till? Har du alla prylar som behövs för det?

Gör en ”att-göra-lista” om du inte redan har gjort det. Du kanske också behöver en ”att-köpa-lista”.

Ta gärna kontakt med någon erfaren biodlare och diskutera dina planer. Han/hon har säkert erfarenheter, och kan hjälpa dig med råd.

Lycka till önskar Göran Frick

Nu borde dina bin varit ute och rensat sig, de behöver gå på toaletten efter ett så långt uppehåll. Om du inte sett dem flyga eller märkt några spår av att de varit ute – ge inte upp. Det kommer att visa sig om de lever eller inte. Men rör inte kupan! Det skadar bara just nu. Du kan inte göra något för att rädda bina nu.

I övrigt tycker jag att man skall fortsätta förbereda sig för säsongen. Kolla igen att allt man har är helt och förberett. Om du inte gått igenom skötselkorten för förra säsongen är det hög tid att göra det nu. Varje samhälle är ju som en individ med sina egenskaper. Ett exempel på hur ett skötselkort ser ut hittar du här.

April eller Gräsmånad som den kallades i äldre kalendrar och almanackor kan räknas som startmånaden för ”biåret”. Även om vintergäck och snödroppar är våra trädgårdars tidigaste vårhälsning så är ändå sälgen den som får våra bisamhällen att på allvar komma igång efter vintervilan. Samhällena har säkerligen rensat sig redan under någon varm och vindstilla dag i mars men nu när temperaturen i skuggan närmar sig tiograderstrecket är det dags att på allvar kontrollera tillståndet i kuporna. Vårinventeringen är mycket viktig eftersom om binas mat börjar tryta kan de dö av svält trots att de klarat hela vintern. April är den farligaste månaden på året för bina! När du går igenom samhället för att kolla att de har mat kan du samtidigt se en hel del annat intressant.

Så här tycker jag att du skall göra utan att göra anspråk på att det är det enda rätta:

Först tittar du på trafiken vid flustret. Vad kommer bina hem med? Ser du pollen är det ett gott tecken – det borde finnas en äggläggande drottning. Bina tar ju hem pollen som mat åt larverna. Kommer de inte hem med pollen är det en varningssignal – du måste kolla att det finns ägg från en drottning i samhället. Syftet med genomgången i april är till för att förvissa sig om att det finns en äggläggande drottning och det finns tillräcklig mängd foder kvar för eventuella bakslag i vårvädret. Att det kommer sådana kan man vara nästan säker på.

Du börjar med den översta lådan, om bina övervintrats på två lådor, och tar av yttertaket och tittar ned. Var sitter bina? Lägg handen på innertaket och kollar om det känns varmt. Där är det störst sannolikhet att det finns yngel. Är det varmt och bina flyger med pollen kan du vara nästan säker på att drottningen fungerar som hon ska. Känns det varmt? Var ser det ut som om det finns mat? Börja med att försiktigt lossa en ytterram med kupkniven och lyft försiktigt upp den. Lossa nästa ram och dra försiktigt åt sidan ram efter ram tills du ser täckt yngel eller larver. Finns det mat i någon ram ställer du den åt sidan och tar upp nästa ram mot mitten av lådan. Så fort du hittar en ram med ägg eller yngel sätter du tillbaka den lugnt samtidigt som du sätter tillbaka foderramarna mot den yttersta yngelramen. Tomma ramar sätter du ytterst.

Räkna antalet kakgator, mellanrummet mellan ramarna som är täckta med bin, och skriver upp antalet i kupans skötselkort när du räknat antalet i understa lådan också. Då vet du hur starkt samhället är. Ytterramarna i understa lådan kan ha mögel – de är det bara att ta hem snarast och lämna till smältning på hösten. Bina vill inte veta av dem. Efter ca en vecka är det högst troligt att kunna utöka yngelklotet med en eller två snyggt utbyggda ramar. Om det visar sig att ett samhälle har mindre än två hela foderramar bör du göra något för att inte riskera svält. I tur och ordning tycker jag dessa sätt är bäst:

1. Sätt in en ram som förvarats under vintern med honung i.
2. Ta en ram från ett samhälle som har mycket mat.
3. Blanda ihop socker och vatten så det får konsistensen av en snöboll och lägg uppe på ramarna i översta lådan under innertaket.
4. Blanda honung från en burk och socker och gör som nr 3.
5. Ställ en burk med honung ovanför ramarna och ställ en tom låda kring burken.

Det finns säkert andra sätt, och de kanske passar dig bättre, men detta är min uppfattning.

Hittar du inga ägg och larver eller täckta celler som är toppiga är risken stor att det inte finns någon fungerande drottning. Toppiga celler innebär att arbetsbina har lagt ägg. Det blir ju bara drönare, och du har fått ett samhälle med puckelyngel. Då ringer du Göran eller Per och ber om hjälp.

Var också på din vakt mot stackmyror. Kryper de in i kupan är det fara å färde. De kan röva ut ett bisamhälle på några dagar så här års. Det finns ett antal fantasifulla förslag från olika håll om hur man bekämpar myrorna, men jag tycker lite myrr kring bibänkens ben är bäst. Senare på säsongen klarar bina av att försvara sig mot myrorna. Det är nu när bisamhället är relativt svagt, men myrorna är många och glupska som det är farligt.

Oavsett resultatet av genomgången bör du notera det i skötselkortet. Du måste ju komma ihåg vad som skall göras när du kommer tillbaks! Har bina bra med mat och yngel och ägg kanske du kan vänta två veckor. Fick de mat måste du komma tillbaks om en vecka och ge dem mer mat. Du bör också börja planera vad som skall göras i maj då det är dags att sätta på nya skattlådor.

Lycka till, fyll i dina skötselkort och hör av dig till Göran Frick eller Per Thunman om du har frågor.

Göran Frick

Från maj och fram in i augusti är den tid då bina verkligen får jobba.

Nu gäller det för dig som biodlare att vara ett steg före bina om du vill förhindra svärmning och få en bra honungsskörd.

Eftersom varje år är lite annorlunda när det gäller tidpunkt för blomning och väderlek gäller det att vara flexibel.

När bina bara har några ytterramar tomma kan man sätta på en skattlåda till. Det kan vara en låda med mellanväggar eller sparade ramar från förra säsongen. Det finns två syften med att sätta på den här lådan; att ge drottningen plats att lägga ägg så hon inte vill svärma, och att ge bina plats att lagra mer honung. Normalt sett kan detta ske i mitten av maj.

Svärmning

Under denna period, mitten av maj till slutet av juni, gäller det att kolla samhällena varje helg (egentligen var nionde dag, men jobbar man är det opraktiskt). Det du letar efter är svärmceller. Även om du har gett drottningen utrymme att lägga ägg kan hon förbereda svärmning, och då gäller det att agera.

Hittar du inga svärmceller (bilden till höger) ser du bara till att det finns utrymme hela tiden, och sätter på en skattlåda till om det behövs. Vill du kan du sätta ett spärrgaller mellan låda tre och fyra om du har lågnormal. Gör det inte mellan låda två och tre, då blir det för trångt för drottningen och risken för svärmning ökar.

Hittar du svärmceller lönar det sig inte att förstöra dem och tro att bina skall ge upp lusten att svärma – de har redan bestämt sig och drottningen har dragit ned på äggläggningen för att förbereda sig för att flyga ut och svärma. Även honungsproduktionen börjar minska, alla bin förbereder sig för svärmningen. Jag tycker det bästa man kan göra då är att lura bina till att tro att de svärmat genom att göra en avläggare och flytta bort drottningen till den. Drottningcellen, eller flera, kan vara ostiftad eller bestiftad, dvs. drottningen har lagt ett ägg där. Är den dessutom täckt, dvs. sluten, ligger det redan en stor larv ämnad att bli en drottning i den. Den cellen måste hanteras varsamt så du inte skadar den blivande drottningen.

Avläggaren

Man kan göra avläggare på många olika vis, men så här gör jag.

Jag förbereder en kupa med bänk, botten, skattlåda (där jag tagit ut ramarna och lagt vid sidan) och tak (som också ligger vid sidan).

Jag har ju redan gått igenom det befintliga bisamhället och valt ut en svärmcell som är täckt och som jag vill spara. Alla andra har jag klämt sönder. Jag har koll på vilken ram den sparade svärmcellen sitter på.

Sedan letar jag reda på drottningen och lyfter över den ram hon sitter på till den nya kupan, EFTER det att jag förvissat mig om att det inte finns någon svärmcell på den ramen igen. Ingen ram jag lyfter över till det nya samhället får innehålla en svärmcell.

Sedan fortsätter jag lyfta över ramar till det nya samhället så att båda samhällena har ungefär samma antal med ramar med yngel, honung och pollen. Jag försöker ge dem lika bra förhållanden. Yngelramarna skall vara i mitten, sedan tomma ramar, sedan pollen och ytterst mat.

När den nya kupan fått sina tio ramar tar jag upp en ram med yngel från den gamla kupan och skakar av bin till den nya kupan. Jag gör det med så många ramar från det gamla samhället att ca 70 % av bina befinner sig i den nya kupan. Men – jag rör inte ramen med drottningcellen.

Jag skakar över så många bin till det nya samhället eftersom flygbina som hamnat där kommer att flyga tillbaks till den gamla kupan om man inte flyttar den nya kupan flera kilometer bort. Skulle jag inte göra det blir det väldigt lite bin i det nya samhället efter en dag.

När det är klart sätter jag på taket på den nya kupan och kollar att ramarna sitter som de skall i den gamla kupan. Samma där, i mitten yngelramar, en med drottningcellen, sedan tomma pollen och ytterst mat. När det ser ut så kan jag stänga även den kupan, gå hem, och komma tillbaks om en vecka för att kolla att allt är bra i båda kuporna.

Då vill jag se att drottningen etablerat sig i det nya samhället och lägger ägg. Jag sätter på ytterligare en låda då det börjar bli trångt.

I det nya samhället vill jag se att drottningcellen är öppnad. Då vet jag att det går en ny, oparad, drottning i det samhället. Hon kan vara svår att se eftersom hon är slankare än en parad drottning.

I det nya samhället bör det finna ägg inom några veckor. Då har allt lyckats där, och det är dags att märka och vingklippa den drottningen, och precis som vanligt se till att hon har plats att lägga ägg och att bina har plats att lagra honung och pollen, dvs. sätta på nya lådor i takt med att det behövs.

Drottningbyte

I juli kan det börja vara dags att fundera på att byta drottning. Har du delat det gamla samhället enligt ovan så vet du ju att du har två drottningar med anlag för att svärma. Det kanske du inte vill ha. Har du lite otur är det nya samhället aggressivt. Sådana bin vill du inte ha.

Lösningen på båda problemen kan vara att skaffa en eller flera drottningar från någon annan. Ta kontakt med mig så kan jag hjälpa dig att försöka hitta drottningar.

Själva tekniken kring drottningbytet tänker jag inte gå in på i detalj här. Du kommer att få den hjälp du behöver, men om du läser om det i olika böcker är det lätt att bli förvirrad eftersom det finns så många olika sätt att göra det på, och varje författare svär på att hans sätt är det enklaste och säkraste.

Min uppfattning, efter att ha prövat några olika metoder, är att det finns nog inget sätt där man till 100 % kan säga att det kommer att lyckas. Ibland tar bina helt enkelt ihjäl den nya drottningen, eller så har man missat att ta bort den gamla drottningen trots att man kände sig säker på att samhället var drottninglöst. Då har den nya drottningen inte en chans heller.

Vad jag tycker du skall göra är att läsa på lite om drottningodling, anmäla ditt intresse för att gå en kurs i ämnet, så ordar vi det.

Att kunna odla drottningar är ett bevis på att man verkligen har blivit biodlare, och inte bara är biägare. Dessutom är det kul!

Augusti

I augusti hoppas jag att situationen är sådan för dig att du har starka samhällen, med äggläggande drottningar som är märkta och vingklippta. Du har en eller två lådor med täckt honung per kupa, och kan börja förbereda skattningen och invintringen.

Men mer om det i nästa bipraktika.

Glöm inte att ringa eller maila mig om du har frågor eller synpunkter!

Göran Frick

Bipraktika, höstarbeten

Det börjar bli dags att förbereda för slutskattning, invintring och varroabekämpning. Som vanligt gäller att jag beskriver hur jag tänker och gör, men det betyder inte att man måste göra som jag gör. Det finns säkert andra, och kanske bättre sätt, att göra det på.

Förberedelser

Innan du gör något annat bör du titta på dina samhällen i slutet av augusti och kolla att du har en äggläggande drottning. Om inte får du be någon om hjälp. Antingen så kan du få tag på en drottning och tillsätta den, eller så får du slå samman samhället med ett annat som har en fungerande drottning. Hur du slår ihop samhällen står lite längre ned.

Du måste också bedöma hur mycket bin det finns i samhället. Hur många kakor med bin finns det? Hur många yngelkakor finns det? Är det mindre än 7 ramar bin och 3 ramar yngel tycker jag inte att du skall chansa. Det samhället är för svagt. Är det ditt enda samhälle får du tigga yngelramar av någon vänlig själ, eller, om du har fler samhällen ta från ett som har många yngelramar eller slå ihop det med ett annat (lämpligen det näst svagaste).

Att slå ihop är hur enkelt som helst. Ta två sidor från en dagstidning (jag har hört att det även går med kvällstidningarna, men aldrig vågat chansa med det), lyft av taket på ett av samhällena, lägg dit ett lager tidningspapper så det gott och väl täcker alla ramar, rispa några små hål med kupkniven, ställ det andra samhället (en låda) ovanpå och sätt på taket. Efter en vecka kan du gå dit igen och då har bina gnagt igenom pappret och två samhällen har blivit ett. Den ena drottningen har tagit ihjäl den andra.

Har du burkar så du kan ta hand om din skörd? Passa på att vara med när vi tillsammans köper in burkar. Det brukar bli lägre pris än vad du själv kan ordna.

Är din slunga rengjord och klar att använda. Har du silar osv. Tänk igenom hur du skall slunga. Se till att du kan vara i ett bitätt utrymme.

Slutskattningen

Slutskattningen är ganska enkel. Den och invintringen bör göras senast i mitten av augusti.

Öppna samhället, ta ut de ramar som innehåller honung, en i taget, borsta försiktigt av bina. Eller, om du vill, kan du sätta på en bitömmare dagen innan, då slipper du borsta bort så många bin. I så fall måste du sätta honungsramarna ovanför bitömmaren, och se till att drottningen inte finns i honungsramarna.

Oavsett metod sätter du honungsramarna i en låda med tät botten och tak och bär bort den när den är full. Jag brukar ta alla honungsramar, även där honungen inte är täckt. Det kan hända att du har ramar som innehåller både yngel och honung. Jag brukar lämna kvar de ramarna hos bina, men du kan ta ut dem och slunga om du vill. När du hanterar yngelramarna, och inte använt bitömmare – kolla efter drottningen. Det är en fördel om du vet var hon är, annars kan hon komma bort i hanteringen.

När du har tagit ut de ramar som skall slungas måste du bestämma dig för om du vill övervintra på en eller två lådor. Om du övervintrar på en låda bör du sätta yngelramarna mot ena sidan av kupan, sedan tomma ramar, som bina skall lagra vinterfodret i, och sedan mot andra sidan av kupan, pollenramar (om du har några).

Det är viktigt att de tomma ramarna hamnar i mitten för det är där bina lagrar maten, och när de har gått i vinterklot rör de sig inte i sidled. Det betyder att de kan dö av svält med mat i de yttersta ramarna. Har du inte så många tomma ramar? Hämta då utbyggda ramar som du sparat och sätt in. Har du inga utbyggda ramar? Då kan du slå igen samhället, åka hem och slunga och sedan komma tillbaks och sätta i de utslungade ramarna.

Försök göra det så snabbt som möjligt så du inte får en massa vildbygge. Vill/kan du inte det skall du sätta dit mellanväggar. Det går att invintra på bara mellanväggar.

Har du 4 eller fler yngelramar tycker jag du skall övervintra på två lådor om du har lågnormal, annars kanske bina inte får plats med den mängd vinterfoder de behöver. Om du vill övervintra på två lådor kan du behandla den understa lådan som ovan, och sätta bara tomma ramar i den översta lådan. Har du många yngelramar, säg 8 st., är det bättre att sätta dem så de bildar ett torn i de två lådorna. D.v.s. 4 i den undre lådan mot en kant, och 4 i den övre mot samma kant. Så här, på två lådor bör du övervintra i en trågkupa. I trågkupan är det bättre att övervintra på två lådor på höjden med vardera 10 ramar än att övervintra horisontellt. Vinterklotet kan nämligen röra sig uppåt, men som sagts ovan, inte i sidled.

Nu borde allt vara klart för invintringen. Innan du tar honungsramar kan du förbereda för invintringen genom att blanda socker och vatten och ta med dig så du kan sätta på det efter att du tagit honungen

Invintring

Samhället står med sina ramar i en viss ordning, men utan någon mängd honung att tala om. Du måste ge dem vinterfoder. Det gör man genom att blanda en lösning som har 60 % socker. Se på vår hemsida här finns en beräkningsmall.

Att ge vinterfodret till bina kan man göra på en mängd olika sätt. Det enklaste är att ta en väl rengjord 10-liters hink och hälla blandningen i, lägg i något som flottör (lecakulor, halm eller gräs) så bina inte drunknar. Ställ det ovan på ramarna i din översta låda, sätt på en tom låda runt omkring hinken och sätt på locket till bikupan. Bina kommer att känna doften och krypa upp och suga i sig detta fort. Du kan kolla efter ett par dagar, och då borde hinken vara tom. Det är då dags att ge dem en hink till. Bina skall ha minst 12 kg socker.

Ett annat sätt är att fordra med speciella foderlådor. Har du en sådan, vet du nog hur man använder den.

I trågkupor kan det vara svårt att få in en hink, och man brukar därför fordra med s.k. ballonger, men du kan ställa hinken bakom lådorna i trågkupan och lämna en liten springa i innertaket över den översta lådan så kommer bina att hitta hinken.

Mycket viktigt är att fordra alla dina samhällen samtidigt, och att minska flustret till ca 1 cm bredd. Detta görs för att förhindra röveri, dvs. att ett bisamhälle stjäl maten för ett annat. Röveri kan vara svårt att upptäcka, och är helt onödigt.

När bina tagit allt vinterfoder du gett dem, kan du titta in och se att de verkligen har det kvar. Det kan ju ha varit röveri. Har de lite vinterfoder kan du ge dem mer. De slutar när de inte kan/vill ha mer.

Sist men inte minst och MYCKET viktigt

Beroende på vilken metod du väljer för att bekämpa varroa görs det i samband med vinterfodringen, eller efter. Detta MÅSTE du göra. Om du inte gör det sprider du varroa till din bi-grannar. Dessutom ökar risken för att dina egna bin skall dö på vintern, och det vill du ju inte. De kommer att dö efter några år – garanterat. Om du inte vill behandla mot varroa kan du lika gärna ge mig 1 500 kr nu. Det är vad ett bisamhälle är värt, minst.

Du kan få hjälp att behandla av oss med oxalsyra, se vår hemsida eller ring Per Thunman för detaljer.

Ingen i vår förening skall kunna säga att han/hon inte kunnat behandla mot varroa. Vill du inte behandla med den metoden kan vi hjälpa dig med andra metoder. Ring Göran Frick för detaljer.

Lycka Till!

Göran Frick